02/10/2023
Dag 5.
Idag hände inte mycket som skiljer sig från de andra dagarna vi tillbringat på stranden. Ja, Nellie och jag var på La Zenia Boulevard för lite (utebliven) shopping. På morgonen tog jag en löptur till ett hotell en dryg kilometer bort. Varför, kan man undra.
Jo, Igår kväll, fick jag veta att vi befinner oss knappt en kilometer från det hotell vi bodde på för 10 år sedan. I sig inget märkvärdigt egentligen men det som hände på den resan, kan vara roligt att berätta. Jag menar, det händer ju som sagt, inte så jättemycket här just nu. Solen skiner lika starkt hela tiden. Inte ett moln på himmeln. Igår var det 32 grader, idag kanske någon grad lägre. Det tar på krafterna… Men åter till resan för 10 år sedan.
På en fest, kom jag att prata med en kompis om att bo i Spanien. Det visade sig att de hade en lägenhet i Torrevieja (Los Dolses). Den kunde vi absolut få låna/hyra. Sagt och gjort – vi bokade in oss en vecka i början på juni. Vi frågade ett par kompisar om de vill följa med. De ville de! Och både de och vi tyckte att vi skulle ta med oss barn – närmare bestämt fyra stycken. Intressant med tanke på att det fanns 4 bäddar. Men det löste vi genom att få med oss luftmadrasser. Trångt blev det men vi hade hur trevligt som helst.
Hemfärd en onsdag. Vi kommer till Alicantes flygplats lite före lunch. Tror planet skulle flyga runt 14-tiden. Vi möter en jättekö. Det visar sig att det är flygledarstrejk i Frankrike, så en mängd flygningar är inställda. Dock inte vårt, när vi tittar på flighttavlorna! Vi skrattar gott åt de som får stå i den flera hundra meter långa kön, för att komma fram till information. Där vill man inte stå!
Vår gate var öppen så vi ställde oss där – glada i hågen över att inte behöva sälla oss till de stackare som var fast i kön. Men där bet vi oss i rumpan (eller var det nu är man biter sig vid sådan här tillfällen). En kvinna kliver fram och säger att vårt flyg är inställt… Det blev att snällt ställa sig sist i kön.
Efter fem och en halv timme, kommer vi fram. Flera flygbolag väljer att flyga runt Frankrike – men inte Ryanair, som vi flyger med. Så vi kan inte boka om. Då finns det tre alternativ för oss:
1. Vi får kontant ersättning och kan göra vad vi vill med pengarna
2. Vi får övernattning betald i ett dygn, för att sedan komma åter under morgondagen (torsdag). Dock kan ingen garantera att flygledarna har börjat jobba igen.
3. Vi får övernattning betald tom söndag. I och för sig med samma premisser vad gäller flygledarna – men chansen är ju större att de slutat strejka då.
Jag frågade var vi skulle bli förlagda men det kunde de inte svara på. Det bokades platser runtom i och omkring Alicante och slumpen avgör var man hamnar. Vår familj valde då alternativ tre. Det innebar att skolavslutningsdagen gick förlorad (den var på fredagen). Vår kompisfamilj valde att göra som vi – till deras dotters stora förtret. Hon slutade nian. Det var mitt fel att de också valde söndagen, tyckte hon. Det tog flera år innan hon kunde förlåta mig (fast det egentligen var hennes pappas ”fel”). Nåja…
Vi fick ställa oss i nästa kö – denna gång till bussarna. Efter någon timme – klockan var nu närmare 23, blev det vår tur att kliva ombord. Chauffören visste inte vart han skulle – men någonstans i Torrevieja, hade han fått besked om. Tillbaka alltså! Och det var alltså det hotellet som jag nämnde i början. Men äventyret slutade inte här…
På bussen – som var full av engelsmän och irländare (de är överallt) – pratades det om att Ryanair bjöd på mat när vi kom fram. Vet inte var det kom ifrån. När vi fått barnen i säng, gick Åsa och jag ner till baren, som var öppen. Där slet en ensam ung man med att serva alla britter som skulle äta. Vi beställde en macka, varvid den stressade unge mannen sa att vi kunde betala när vi ätit. Det lät lite konstigt men har var väldigt stressad. Ett hundratal (två bussar) fler gäster än man räknat med.
När vi slagit oss ner, märkte vi att britterna reste sig och gick. Ingen verkade betala. Den unge mannen for ut i restaurangen och sa att de måste betala. De tyckte de inte alls att de skulle göra. Notan får Ryanair ta. Den förtvivlade mannen, blev än mer förtvivlad och försvann upp till en våning – tillincheckningsdisken, visade det sig. Kvinnan som slet där med att boka in alla trötta, sura strandsatta människor, var hotelldirektören. Han tog med sig henne för att försöka råda bot på det kaos som rådde. De kom ner och hon försökte också få britterna att betala. Lönlöst. Hon vände sig till mig och frågade om de hade sagts på bussen att Ryanair skulle stå för all mat. Nej, säger jag. Det snackades om det men det var inget som vi uppfattade. Då frågade hon om jag kan följa med upp till receptionen. Okey, säger jag. Man är ju en god medborgare som gärna vill göra rätt för sig.
Väl uppe, står där två blekfeta brittiskor (låter fördomsfullt men det är faktiskt en passande beskrivning) och stoppar in pengar i någon form av godis-/varuautomat. De har varsin dotter i 6-årsåldern, vid sin sida. Hotelldirektörskan säger till dem att de måste betala för maten och att jag (säger hon och pekar på mig), kan intyga att inget sas om att Ryanair skulle vara frikostiga med maten. ”And who the f**k are you?”, väste en av dem fram. Direktörskan var lugn och försökte förklara men brittiskorna började prata med högre ton. Barnen började bli oroliga, varvid brittiskorna upprört säger ”Se vad du gör! Du skrämmer ju barnen!”. Då börjar barnen gråta. Inte för att direktörskan höjer tonen. Hon är väldigt lugn. Jag lämnar kaoset och går ner till baren.
På morgonen står polisbilar utanför. Vi intar poolen. Efter en stund kommer de från igår, så upprörda brittiskorna. När de passerar mig, hör jag en av dem väsa ”Those f**king swedes…”
Hotellet var hur bra som helst. Bara fina dagar och på söndagen lyfte vi hemåt. Jag skickade in alla kvitton som vi samlat på oss till Ryanair, i hopp om att gå några pengar tillbaka. Vi fick ALLA utlägg betalda. Dessutom fick vi flera tusen kronor från vår hem-/reseförsäkring. Rätt trevligt att få betalt för att ha semester!
Tillbaka till nuet. Dags att lägga sig!
