Folksägner & Nyheter

23/09/2021

16/09/2021

Tomtar, troll och maror var vanliga inslag i äldre folktro. Men än i dag berättar vi historier om väsen som Slender man, Svarta madame och svartögda barn. Berättelserna sprids ofta på nätet och fyller en viktig funktion i att bearbeta våra rädslor, menar Ingela Korsell, författare till bo...

02/06/2021

En dag sent, men 1 juni är "Mjölkens dag"

Inom Rödde af Efverlöfs socken spelar vidskepelsen ännu en framstående roll. Så berättade nyligen en gumma, huru deras “nykalfvako” blifvit mjölkstulen. Hon trodde, att mannen, som gjorde sig mjölken till godo, kunde sitta inne i stugan och mjölka kon, så att det slutligen kom sjelfva blodet. Hon hade äfven sett en “mjölkahare”, hvit till utseendet, springa från kon. En person rådde gumman att hålla vakt öfver kon, så skulle haren säkerligen antaga en menniskas skapnad. Rådet åtlyddes, och haren kom i form af en käring med en kruka i handen. Men skrämd af pojken, som vaktade, tappade hon kärlet och har sedan dess icke brytt sig om att göra något nytt försök.
Skånska Posten 1887-04-12

28/05/2021

Höst och vår, då floden är stor, höres vida dånet af Styggforsen, hvilken har 120 fots lodrätt fall. Väster om fallet finnes en grotta, som ser ut liksom den vore inbränd eller huggen i bärget, och bland allmogen går mången sägen därom, såsom ett gammal tillhåll för såväl röfvare, gastar och troll. En mjältsjuk man ville år 1712 begagna detta bråddjup till ättestupa och red i sporrsträck mot dess brant, men hästen kastade hastigt om vid den yttersta kanten och räddade därigenom både sig själf och ryttaren. Under Styggforsens fall satt, så säger sägen, fordom näcken och sjöng om sin förlorade himmel, och den, som ville blifva mästare i fiolspelning, skulle en julnatt sitta här och med blottade fingrar på sin fiol återgifva näckens vackra spel. Den melodi, som så spelades med blåfrusna fingrar, glömde spelmannen aldrig och vid den polskans toner kunde icke ens de gråa gamlingarne sitta stilla vid dansgillet.
Tidning För Falu Län Och Stad 1904

Tidigare Mando Diao-sångaren Gustaf Norén har rollen som Näcken i ett historiskt kvinnodrama laddat med svensk folktro.

26/05/2021

Om hönsen är det allmän folktro på flera ställen att, om de under regnväder springa i lä för regnet, blir det snart torrväder; men om de fortfara att gå ute, blir regnet långvarigt. När tuppen gal flere gånger på obestämd tid af dagen, betyder det förändring i vädret; men gal en höna, blir det oväder och storm.
Alingsås Tidning 1890

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/klass-1-varning-for-hoga-floden-i-uppsala-lan

23/05/2021

Amphion var också till sin inredning ett kungligt skepp. Man kan ännu på bakskeppet, som förvaras, se att så varit förhållandet. De visserligen ej stora, men praktfullt dekorerade rummen, hafva prydts av målningar, utförda af dekorationsmålaren Jean Louis Després. Denna konstnär importerades från Italien af Gustaf III för att måla dekorationerna till det nyuppförda “Patriis musis”. Om förloppet vid monarkens och målarens bekantskap går följande sägen:
Då konungen en dag besökte Peterskyrkan ställde sig Després som kände honom i hans väg med ett stort papper, hvarpå han låtsades börja en teckning af kyrkans inre. Konungen varseblef den flitige konstnären, stannade ett ögonblick och betraktade hans utkast, hvarefter han fortsatte sin vandring inåt kupolen. Després borttog då genast en kritbeläggning hvarmed den redan färdiga teckningen var dold, och när konungen efter ett par timmar kom tillbaka, fann han till sin häpnad och förtjusning den mästerliga målningen redan fullbordad.
Konungen gjorde nu konstnären det förslaget att följa med till Sverige, hvilket denne antog. Här lefde han under vexlande öden till 1804, då han dog. En duk af honom, “striden mellan crotaniaterna och sybariterna” finnes på nationalmuseum. Målningarna från Amphion finnas att bese i marinmuseet å Skeppsholmen.

Helsingborgstidningen Skånes Allehanda 1885

Nationalmuseum Jamtli 18 maj 2021 – 18 april 2022…

20/05/2021

Blods- och jernmannen (betraktande sitt eget jag): Nå, det der kan se ut för någonting! Det var då inte för bittida att mina landsmän hedrade mig med en bildstod för mina odödliga förtjenster…
Benrangelsmannen (för sig): Var då så lagom stursk, min gosse! Tacka du din lyckliga stjerna, att den der statyn blifvit rest under din lifstid; att det icke skulle ha skett sedan, det kan jag gå i borgen för.
Fäderneslandet 1879

https://www.svt.se/kultur/experten-de-orden-kommer-jag-sakna-mest

13/05/2021

Vid vägen emellan Upsala och Enköping straxt bredvid den urgamla lastageplatsen Örsundsbro ligger en gård benämnd Salnecke, om hvars namn en folksägen i orten har följande att berätta:

Då digerdöden, lik en härjande mordengel, ströfvade fram, bortryckande både menniskor och djur, hade på detta ställe inga blivit öfriga, utom en bonde med sin hustru. Pesten hade bortryckt äfven alla deras kreatur, så att bonden ej visste, hvarmed han skulle plöja sin åker. En morgon stod då bonden med sin hustru och vid solens uppgång betraktade de herrliga, blomsterströdda ängarna och den speglande sjön, randad af morgonens purpur. Med glädje blickade de öfver ängarna och sjön, men då de sågo de många obrukade åkrarna, blefvo de dystra i hågen och tänkte: “huru skola vi kunna odla dessa utan någon dragare?” Som de så stodo grundande i själen, synes hastig en krusning på insjöns vågor: bruset och skummet blef allt starkare och starkare , och plötsligt uppstiger ur vattnet en skön, glänsande häst, som först rusar fram i yster fart, men snart helt stilla stannar på ängen för att beta. Bonden och hans hustru förvånades i början öfver detta under, men de funno djuret så tamt och stilla, att bonden tog det och förde till gården. Han satte honom för plogen och se på en dag hade han med honom upplöjt hela gårdens åker. Om aftonen släpper han det underbara djuret åter på ängen att beta, men då störtar hästen sig åter plötsligt i sjön och försvinner. Både bonden och hans hustru undrade storligen hvad detta månde vara, men hustrun, mer fyndig än mannen, erinrade sig snart att det ej kunde vara annat än sjelfva Necken, som bonden sadlat. Bonden öfvertygades äfven snart om riktigheten af denna förmodan; och till minne af den underbara händelsen besöto de att dereftre uppkalla gårdens namn, Salnecke.
Freja 1841

Antalet nya fall fortsätter avta i Sverige. Men smittspridningen ligger fortfarande på en hög nivå – näst högst i Europa. – Vi behöver alla hjälpas åt för att öka på minskningstakten, säger Folkhälsomyndighetens avdelningschef Britta Björkholm.

07/05/2021

“Skälavrängare” eller “märkesgastar” omtalas på många ställen inom häradet. Dessa “gastar” äro personer som i lifstiden hemligen flyttat skälstenar och råmärken. Till starff härför få de efter döden irra omkring på de platser, där brotten föröfvats, och skria och ropa: “Här är rätt! Här är orätt” De hafva ingen makt att skada människor, blott man ick ofredar dem. På en skog i gränsen mellan Näshult och Åsheda fanns en dylik märkesgast. Han visade sig merendels nattetid, barhufvad, klädd i skinnbyxor, med yxa i handen och en repknippa på ryggen. Så utrustad sparng han uppför rågången och skrek dels: “Här är rätt, här är orätt” och dels:
Lång stång i Gölabäck,
där går märket rätt;
h*j, yja med!
En märkesgast skall äfven hafva hållit till i den s. k. Vattenlösaskogen å Gripslunds ägor i Karlstorops socken.
Från Eksjötidningen 1899

En belgisk bonde verkar ha haft en dålig dag när han väckte uppmärksamhet genom att råka flytta Frankrikes landgräns, uppger BBC. Missen upptäcktes när en förbipasserande historiefantast såg att stenen, som markerar gränsen mellan Belgien och Frankrike, hade flyttats 2, 29 meter.

30/04/2021

På Vafverön fanns ännu 1757 en fura, i hvilken landshövdingen Gripenhielm och biskop Carlsson ristat sina namn till ett minne, att de på Valborgsmessodagen rest med häst och släde öfver Siljan. Sådant skall dock en gång hafva händt mellan Mora och Sollerön så sent som den 15 maj. Så envist ligger istäcket kvar.
Dalpilen 1901

28/04/2021