12/03/2019
Faraonernas Egypten: dag 7 [tillägg Nubien]
Idag ska vi så långt söderut man kan komma på egyptiskt territorium. Nästan! Världsarvet Abu Simbel väntar på oss, inte långt från den sudanesiska gränsen. Men flyget som ska ta oss de 30 milen från Aswans flygplats går inte förrän på sena förmiddagen. Några av oss använder därför de tidiga morgontimmarna till att hinna med ännu några tempel och denna gång är det ön Kalabscha som vi ska ta oss till.
Det är fortfarande morgon när vi anländer till den lilla hamnen vid Höga dammens västra sida, inte långt från det pompösa minnesmärket vi besökte dagen innan. Vi kliver ner i en motorbåt och med oss på färden har vi två beväpnade män. Det visar sig att vi är Kalabschas första besökare för dagen, och männen som åkte med oss var vakterna som bar på nyckeln!
Kalabscha-templet var det största fristående templet som räddades under Nassersjöns vatten. I dag står det uppe på en ö tillsammans med Ramses lilla klipptempel Beit el Wali, den romerska paviljongen från Qertassi och delar av det ramessidiska Gerf Hussein.
Under vår resa genom Egypti land har vi besökt många tempel långt större än det här, men Kalabscha känns ändå mäktigt där det står, högt uppe på den klippiga ön. Ett högtidligt men något märkligt intryck gör den långa och graciösa metalltrappan som likt ett krökt spindelben med hög föring letar sig ut i vattnet, till en brygga vid vilken vår båt ligger till. På nära håll upptäcker vi att konstruktionen i själva verket ser ut att ha kollapsat och den yttersta leden av trappan faktiskt ligger under vattenytan… Men vad gör det? Nu ligger där i stället en träramp lutad över den blötlagda delen, så besökare kan gå hela vägen utan att få sina fötter blöta av dammvattnet. Egyptierna har lösning på allt!
Kalabschatemplet var tillägnad guden Mandulis, en nubisk motsvarighet till Horus och flyttades med hjälp av en tysk expedition från sitt ursprungliga läge en bit härifrån. Bit för bit monterades templet ned, och sattes sedan ihop på sin nya plats. Framgången med Kalabscha kan ha varit vad som inspirerade till att upprepa samma procedur med de långt större monumenten på Phile, sådär 15 år senare.
Morgonljuset sveper in Kalabscha i ett mjukt, rosa ljus och det är med viss högtidlighet vi stiger upp mot första pylonen. Ingen annan människa är här, på hela ön!
Efter att vi vandrat runt i sanktuariet och den öppna gården vinkar vakten till oss från en sidodörr. Han låser upp och tar oss med in i en liten mörk gång som mynnar i en uppåtgående trappa. Ljuset från himlen bländar i slutet av tunneln men det är näst omöjligt att se var man sätter fötterna. Ett steg i taget!
Uppe på taket fläktar det ordentligt men vi är tacksamma för utsikten. Åt det ena hållet ser vi Höga dammen och den bastanta lotusblomman. På den andra sidan av templet blickar vi ner på den eleganta lilla paviljongen från romersk tid, med sina utsökta pelare krönta av den sköna Hathor. Templet stod en gång vid sandstensbrotten i Qertassi, fyra mil söderut. Brevid står de betydligt mer klumpiga resterna av ett av Ramses II:s många minnesmärken, Gerf Hussein.
Nu närmar sig en ny grupp besökare ön, och vi går vidare. Via en stig på baksidan av Kalabschatemplet kommer man till Beit el Wali, ett litet klipphugget tempel från Ramses II:s tid. Förresten, finns det något toalett här? "Ja", utbrister vakten, visst finns det! Hans förtjusning över frågan och den stolta tonen i svaret förvånade något men allt fick sin förklaring när han tog oss till den lilla byggnaden en liten bit från stigen. Här har myndigheterna alldeles nyligen låtit installera helt nya toaletter. Kanske var vi de första som ”invigde” toan? Det luktade nymålat och texten på tvålen fanns fortfarande kvar!
I Beit el Wali fann vi vad vi förväntade oss. Ramses II i krigsscener, om och om igen. Fienden slås ned, barn springer och gömmer sig och kungen är överlägsen allt och alla. I det inre av templet finner i stället vi gudarna som håller till i de här trakterna. Anuket och Khnum, som överjordiska beskyddare av sin ställföreträdare på jorden, Ramses själv.
Vi lämnar ön med en känsla av ro och lugn. Efter en vecka full av intryck gav Kalabscha oss ett smakprov på en annan sida Egypten, ett Egypten där monumenten blir ett med den tidlösa naturen runtomkring. Tro mig, Egypten är fullt av sådana platser, dit de stora strömmarna av turister inte hittar och där enstaka fågelkvitter är det enda som stör tystnaden. Upplevelsen blir då också en helt annan.
På flygplatsen möter vi upp resten av gruppen och någon timma senare landar vi vid resans sydligaste hållpunkt. Det är en liten flygplats, bara ett (1) bagageband. Guiden vill att vi pekar ut våra väskor så fort de dyker upp på bandet. "Är alla väskor här? Bra, då går vi!" Säger guiden och pekar bestämt mot utgången. Men, väskorna då? –Lämna dem, de kommer efteråt! Vid det här laget har vi lärt oss att lita på Ali och tänker att, “det där löser sig!”.
En rymlig buss väntar oss utanför terminalen. Till båten vi ska bo på, MS Prince Abbas, är det inte långt. Plötsligt ser vi hur en liten mopedbil med flaket fyllt av väskor kör om vår buss i ilfart. Den egyptiska effektiviteten är både imponerande och lustig, tidvis! Efter en kvart är vi framme, bussen stannar på baksidan av Abu Simbel-monumenten. Nog reser sig håret på armarna, även om man har varit här förut. Vi är så nära nu! Den sista biten ner till båten går vi, det finns ingen riktig väg. Och när vi passerat landgången står de mycket riktigt där på rad och väntar på oss, våra väskor. Som om de talade till oss och sa Vilken tid ni tog på er!.
Incheckningen gick snabbt och väskorna bars till våra respektive hytter. Sedan var det raka vägen ner till restaurangen för en efterlängtad lunch. Men vi ville inte spilla någon tid och direkt efter maten gick vi raka vägen ur båten igen, och traskade uppför kullen till Abu Simbels lilla besöks-centrum. En stor hall mötte oss med modeller av Abu Simbel-templen samt film och fotografier från den spektakulära flytten 1964-1968. Projektet var i allra högsta grad internationellt och flera svenska företag var inblandade. Ämnet utgör forskningsprojekt för en av våra resenärer, arkeologen Ingrid Berg. Fyllda av spänning inför vad som väntade gav Ingrid en levande introduktion till ett av de mest märkvärdiga räddningsuppdragen i arkeologins historia.
Promenaden runt kullen var inte lång, men högtidlig. Efter någon minut kunde vi skönja fasaden på det stora Abu Simbel-templet där det låg mitt framför sjön. Vi sätter oss på bästa utkiksplats och talar en liten stund. Men inte länge, nu vill vi gå in!
Under de följande två timmarna snurrade vi fram och tillbaka mellan det stora och det lilla templet, in och ut i alla sidorum som Ramses låtit hugga i berget. Det riktiga berget förstås, som nu låg någonstans nere i sjön. Men det spelade liksom ingen roll att vi vandrade i en kuliss, ett in och ut-vrängt fruktskal. Känslan var ändå densamma. Några av oss gjorde det till en sport att hitta fogarna. Några fann vi, men på de flesta ställen var de närmast magiskt borttrollade.
Två timmar spenderade vi på platsen, sen började det närma sig stängning och några i gruppen vandrade tillbaka till båten för en studs vila. Några andra stannade i stället kvar för att ta chansen att se ljud och ljus-spelen som skulle visas vid mörkrets inbrott. 25 USD kostade det. Jag hade själv inte tänkt gå. Jag resonerade som så att ”sådant spektakel har jag sett på annat håll” [liknande föreställningar ges också i Karnak, på Philae etc]. Men, en person i gruppen ställde in då hon kände sig trött och i stället för att krångla med att försöka återlösa hennes biljett tänkte jag att: jag kan gå i stället! Varför inte? Vår guide hade bedyrat att det här var den bästa ljud och ljus-showen av dem alla. Så, det slutade med att jag också satt där, mitt bland bänkraderna nere vid sjön och väntade på mörkret och att föreställningen skulle börja.
Så fel jag hade haft! Showen överträffade med råge mina förväntningar. Ljussättningen var i världsklass, musiken dramatisk och stämningen alldeles underbar! Ögonen växlade som vid en bordtennismatch mellan det stora och det lilla templet, vars fasader funderade som bildspelets projektionsyta. Då och då böjde jag huvudet bakåt för att påminna mig om var jag satt egentligen. Ja mitt emellan Nassersjöns vatten och Abu Simbel-templen! Ovanför oss bredde en kupol av gnistrande klar stjärnhimmel ut sig mot en sammetssvart duk av ingenting. Wow, det här var verkligen resans Grande Finale!
Uppfyllda av den storslagna föreställningen vandrade vi genom mörkret tillbaka till vår båt. Nu var vi rejält hungriga och några av oss frusna av den svala kvällsvinden. Den eleganta matsalen var fylld av en överdådig buffé. Men vi reflekterade knappt över det. Vi var bortskämda vid det här laget, med stora måltider morgon, middag kväll. För mig var det raka vägen till hytten och bums i säng efter maten. Det var tyst och mörkt som i graven och för första gången på resan sov jag riktigt djupt, och länge!
![Faraonernas Egypten: dag 9 [tillägg Nubien]Här i Nubien finns det egentligen bara två färger; blått och gult. Himlen och...](https://img4.travelagents10.com/436/884/2190114744368840.jpg)
![Faraonernas Egypten: dag 8 [tillägg Nubien]Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen morgonmänniska! Men just denna mo...](https://img3.travelagents10.com/470/268/2186776264702688.jpg)
![Faraonernas Egypten: dag 7 [tillägg Nubien]Idag ska vi så långt söderut man kan komma på egyptiskt territorium. Nästan! ...](https://img5.travelagents10.com/143/754/2186094331437548.jpg)
